Vad händer härnäst?

När jag startade Social Avkastning som begrepp var det tänkt som ett inlägg i debatten. Exakt vilken debatt vet jag inte men någonstans mellan ekonomi, arbetsmarknad och det som kallas hållbarhet skulle jag tro. Jag var helt klart inställd på att Social Avkastning skulle nämnas i media och att jag som stående bakom idén skulle komma att framstå i mycket god dager.

Då, för ganska exakt två år sedan, var det som stod högst upp på min agenda att rädda världen. Eller i vart fall förändra den, givetvis till det bättre. Vart jag än vände blicken såg jag människor som behövde räddas, som fastnat i destruktiva mönster och som enligt mitt sätt att se på saken blivit lurade eller "tänkte fel". Jag ville ändra på det, upplysa dem och rädda alla de där människorna från det lidande jag uppfattade det som att de erfor.

Först och främst; jag hade fel. Livet handlar aldrig om att rädda andra i första hand. Anledningen till att jag ville rädda andra och världen var för att jag ville se bra ut. För att jag ville vara hjälte, samla god kharma och fylla mitt omättliga bekräftelsebehov. Och jag satsade utåt eftersom jag inte ville ta itu med de issues jag har i mig. Som bekräftelsebehovet då, till exempel.

Så här i efterhand kan jag inte påstå att jag direkt räddat världen. Social Avkastning som tankemönster har kanske levt men mer än någon enstaka aktivitet har det inte blivit inom ramen för det och det är nog väl så. Världen har en enastående förmåga att rädda sig själv och de människor som finns i den väljer själva de erfarenheter de önskar uppleva. Det är ju därför detta vi kallar livet finns, för att vi ska få möjlighet att veta hur saker känns. 

För när vi fokuserar på problemen, då får vi mer av den varan även om vi tycker oss vara goda kämpar. När vi fokuserar på lösningarna, ja då investerar vi ju egentligen bara en massa energi i problemen eftersom vilka lösningar kan leva utan att problemen finns? Det är när vi investerar vår kraft och våra intentioner i det som fungerar som kraften blir fri.

Så.

Med det sagt vill jag slå ett slag för ett reviderat Social Avkastning. Ett som fokuserar på att dela med sig. Det är något som fungerar oavsett. Det är i min observation av världen omisskännligen så att vi människor börjar dela med oss av saker på ett helt annat sätt än tidigare. Kunskap - alldeles nyss en bristvara i händerna på ett fåtal - är nu en outsinlig stapelvara i händerna på var och en.

De allra flesta av oss har en passion i livet. Och den passionen är inte alltid samma sak som det man har som yrke. Ibland är det en bra dynamik och ibland hade det kunnat göras bättre. Hur tar man betalt för sin passion? Hur kan man försörja sig på att göra det man drömmer om? Sådana frågor tror jag kan komma att vara i fokus för den händelse att det blir en Social Avkastning version två.

I en värld där allt fler bara vill vara sig själva och ge utlopp för det som de egentligen är; hur mappar vi det mot de saker vi har i vår verklighet idag med elräkningar och mataffärer? Jag är helt övertygad om att saker är som de är på goda grunder. Att vi och våra kreativa sidor mår bra av att tvingas tänka till lite extra i denna övergångsfas men förändringen är så obeveklig att såväl människorna i livet som det vi kallar företag kommer att behöva ändra synsättet efter vägen för att inte duka under.

Social Avkastning är inget annat än ett tankefoster. Något att fästa blicken på när man kliver ut på isen. Besöksstatistiken visar att tankefostret äger något slags relevans så jag fortsätter låta det leva. 

"Släpp sargen, isen har redan smält".

/Nils Erik Jansson

1 kommentar:


  1. Hey there! This post couldn't be written any better! Reading through this post reminds me of my previous room mate! He always kept talking about this. I will forward this article to him. Pretty sure he will have a good read. Thank you for sharing! www.gmail.com login

    SvaraRadera

Kommentatorer ansvarar för sina kommentarer.

 
Copyright © 2012 Olsbo Invest AB